Har haft lite problem under hösten med oregelbundna hjärtslag då och då som nu under januari blivit värre. Efter att jag sprungit i måndags så fick jag ont i bröstet och hjärtat gick lite ojämnt igen.
Blev iväg tvingad av min kära man till akutmottagningen på tisdag morgon.
Triagerad och invisad i ett stort rum med en stor disk i mitten där personalen höll till och runt det en massa små bås med skynken runt. Ingen sekretess här inte, jag hade full koll på vad alla runt om mig hade för fel. På ett skynke stod det tom isolation... det måste ju ha varit väldigt väl isolerat.
Fick en tjusig sjukhusskjorta med texten "tvätta händerna" på franska och engelska.
Allt såg till en början bra ut, man blir ju frisk när man kommer till sjukhuset....
Det togs ekg och en massa prover. Nej jag skulle nog få gå hem om troponinen ( hjärtmarkörer) var bra och utredas polikliniskt tyckte läkaren.
Jag fick sen mer och mer extraslag och pendlade på en puls mellan 35- 125.
När jag legat på över 120 ett tag fick Hasse nog och hämtade personalen.
Flimmer eller fladder på skärmen, läkaren var inte riktigt säker. Fick betablockare som skulle lugna ner hjärtat. Pulsen gick ner till 70 men flimmret var kvar.
Ok we have to chock you, sa läkaren.
What!! Nej nej...
Men det tog bara 10 min så låg jag på ett akutrum och fick sömnmedel.
När jag vaknade till så var det säkert 10 personer runt sängen och de mumlade något om att hjärtat varit lite trögt att få igång.
När Hasse kom tillbaka berättade de att hjärtat hade stått still i någon minut och ville inte gå igång efter deffningen så de hade börjat med hjärtkompressioner för att få igång hjärtat igen. Vi blev nog lite chockade både Hasse och jag...
Flimret var borta men pulsen låg och pendlade mellan 35-45 hela tiden.
Smärtan i bröstet var värre nu men det var ju kanske inte så konstigt. De hade svårt att smärtlindra eftersom blodtrycket var lågt det med.
Jag fick en ny dr på kvällsidan som sa att jag gett honom rejält huvudbry. Han gjorde lungrtg, CT av bröstkorg och aorta och det togs massor av prover, men han hittade ingen förklaring, allt var bra förutom att pulsen inte ville gå upp.
Han skrev in mig på sjukhuset men några lediga hjärtövervakningsplatser fanns inte. Nej du får ligga här på akuten över natten....
Toppen, tillbaka bakom ett skynke igen...
Kan ju säga att det vart inget sova den natten, fullt ljus i taket, hjärtövervakning som pep så fort pulsen gick under 40, (alltså mest hela tiden) ambulanser kom och gick, polisföhör, rapprter mm. Allt hördes genom skynket.
Tur att Hasse och Amanda höll mig sällskap en stund på kvällen.
Amanda tyckte att " det är ju bara med dig det händer saker hela tiden mamma"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar